Angående fildelningscirkusen

Det finns få saker som irriterar mig så mycket just nu som cirkusen kring Pirate Bay och dess efterföljande mediala debatt. Detta inlägg ska inte handla om huruvida det är rätt eller fel att ladda ner musik från internet, ty jag lämnar det till dem som måste moralisera om huruvida det är befogat eller obefogat att dela med sig varor. Vi som är befriade från kristen moral gör som vi vill i vilket fall som helst. Inte heller är målet med artikeln att försvara Pirate Bay; jag har för lite koll på deras verksamhet. Syftet med detta stycke text är istället att påvisa att åtalet mot nämnda fildelningsplattform ingalunda handlar om upphovsmännens rätt att skydda sina verk, utan om företagens rätt att skydda sitt kapital.

Förra året gjorde den svenska polisen, bland annat på order av de amerikanska nöjesföretagens branschorganisation MPAA, en razzia mot den svenska webbplatsen The Pirate Bay och förra veckan väcktes åtal mot fyra personer kopplade till sajten. Strax efter fjorårets tillslag blossade en debatt upp i medierna vars sensmoral var att razzian mot nämnda sajt och andra likvärdiga mål var i upphovsmännens intresse; det vill säga de artister och kompositörer som skapar musik. Denna moraliskt tunga debatt har nu fått nytt liv efter nämnda stämningsansökan, och andemeningen är densamma. Problemet ligger i att ingen (eller i alla fall ytterst få) verkar ha lagt märke till att ”upphovsmännens intresse” försvaras av ingen mindre än skivbolagens intresseorganisation Ifpi. I åtalet mot Pirate Bay företräder Ifpi musikbranschen, och som medlemmar i nämnda organisation hittar vi bland andra Universal Music, Sony BMG och EMI – det vill säga företagen som i princip äger vårt musiklyssnande.

För att tydliggöra varför kampanjen mot fildelning sker i skivbolagens intressen är det viktigt att först klargöra hur relationen mellan artist och skivförsäljning ser ut. En artist som har ett standardkontrakt med ett skivbolag tjänar mellan 4 och 10 procent för varje såld skiva; skivbolaget och distributörerna tar resten. Artisternas kassako är alltså många gånger inte skivförsäljningen, utan intäkterna kommer istället från konserter och ersättning för att deras musik spelas offentligt (även kallat STIM-pengar). Det är således inte svårt att räkna ut att artisternas förluster vid minskad skivförsäljning inte blir stora i förhållande till resterande intäktskällor. Nu när försäljningen av skivor från de stora bolagen har minskat, har istället gagen (den ekonomiska ersättningen för konsertframträdanden) ökat som kompensation för artisterna.

Skivbolagen och distributörerna är dock de som drabbas när skivförsäljningen sjunker eftersom de tappar grepp om en marknad som de tidigare hade monopol på. Tidigare var det endast genom skivor (och kassettband) som lyssnaren kunde ta del av inspelad musik med sitt favoritband, och då fyllde skivbolagen och distributörerna en funktion av yttersta vikt. I och med utbredningen av webbaserade fildelningsplattformer har detta monopol för första gången brutits, och skivbolagens fyrkantighet har hämmat dem från att kontrollera spridningen av musik via internet och därför behövs polisiära och rättsliga åtgärder. Det är i ljuset av detta som åtalet mot personerna kopplade till Pirate Bay sker, och inte i upphovsmännens intresse.

Som jag klargjorde i textens inledning är det av mindre vikt huruvida det är rätt att sprida upphovsrättskyddad musik eller inte. Men vad som är av högsta relevans är att den ”upphovsrättskyddade musiken” företräds av Ifpi, och detta av främst två anledningar. För det första är det kapitalet och inte upphovsmännen som drar Pirate Bay inför rätta. Eftersom skivbolagen äger sina artisters inspelningar är det i bolagens intresse som repressalierna mot fildelarna sker. Det är få av de berörda artisterna som ens uttalat sitt stöd för jakten på nedladdarna, ty det för artisterna finns många fördelar med att deras musik sprids digitalt. För det andra är det endast skivbolag och artister knutna till Ifpi som kan ta del av ett eventuellt skadestånd vid fällande dom, eftersom denna organisation är målsägande. Detta betyder att de artister eller skivbolag som inte är anslutna till Ifpi, men vars musik olovligen blivit spriden via Pirate Bay, inte får ett öre för besväret. För att kunna få ersättning tvingas dessa oberoende artister och skivbolag att driva en egen rättsprocess, något som det säkerligen varken finns ekonomiskt kapital eller intresse för.

Med politisk ekonomi som teoretisk grund blir det alltså ganska tydligt att affären kring Pirate Bay, men även andra fildelningsmål som gäller musik, sker i kapitalets mer än upphovsmännens intresse. Tyvärr kommer detta sällan upp i den mediala debatten, utan där hörs för det mesta endast röster som inte avviker från marknadens diskurs. Vidare vill jag poängtera att processen mot Pirate Bay inrymmer fler dimensioner än endast spridning av musik, vilka jag i denna text inte tagit hänsyn till på grund av brist på tid och ork. Jag vill avslutningsvis tacka alla som någon gång köpt eller laddat ned min musik för visad uppskattning.