Situationen är sådan

Det finns få saker som irriterar mig så mycket just nu som cirkusen kring Pirate Bay och dess efterföljande mediala debatt. Detta inlägg ska inte handla om huruvida det är rätt eller fel att ladda ner musik från internet, ty jag lämnar det till dem som måste moralisera om huruvida det är befogat eller obefogat att dela med sig varor. Vi som är befriade från kristen moral gör som vi vill i vilket fall som helst. Inte heller är målet med artikeln att försvara Pirate Bay; jag har för lite koll på deras verksamhet. Syftet med detta stycke text är istället att påvisa att åtalet mot nämnda fildelningsplattform ingalunda handlar om upphovsmännens rätt att skydda sina verk, utan om företagens rätt att skydda sitt kapital.

Förra året gjorde den svenska polisen, bland annat på order av de amerikanska nöjesföretagens branschorganisation MPAA, en razzia mot den svenska webbplatsen The Pirate Bay och förra veckan väcktes åtal mot fyra personer kopplade till sajten. Strax efter fjorårets tillslag blossade en debatt upp i medierna vars sensmoral var att razzian mot nämnda sajt och andra likvärdiga mål var i upphovsmännens intresse; det vill säga de artister och kompositörer som skapar musik. Denna moraliskt tunga debatt har nu fått nytt liv efter nämnda stämningsansökan, och andemeningen är densamma. Problemet ligger i att ingen (eller i alla fall ytterst få) verkar ha lagt märke till att ”upphovsmännens intresse” försvaras av ingen mindre än skivbolagens intresseorganisation Ifpi. I åtalet mot Pirate Bay företräder Ifpi musikbranschen, och som medlemmar i nämnda organisation hittar vi bland andra Universal Music, Sony BMG och EMI – det vill säga företagen som i princip äger vårt musiklyssnande.

För att tydliggöra varför kampanjen mot fildelning sker i skivbolagens intressen är det viktigt att först klargöra hur relationen mellan artist och skivförsäljning ser ut. En artist som har ett standardkontrakt med ett skivbolag tjänar mellan 4 och 10 procent för varje såld skiva; skivbolaget och distributörerna tar resten. Artisternas kassako är alltså många gånger inte skivförsäljningen, utan intäkterna kommer istället från konserter och ersättning för att deras musik spelas offentligt (även kallat STIM-pengar). Det är således inte svårt att räkna ut att artisternas förluster vid minskad skivförsäljning inte blir stora i förhållande till resterande intäktskällor. Nu när försäljningen av skivor från de stora bolagen har minskat, har istället gagen (den ekonomiska ersättningen för konsertframträdanden) ökat som kompensation för artisterna.

Skivbolagen och distributörerna är dock de som drabbas när skivförsäljningen sjunker eftersom de tappar grepp om en marknad som de tidigare hade monopol på. Tidigare var det endast genom skivor (och kassettband) som lyssnaren kunde ta del av inspelad musik med sitt favoritband, och då fyllde skivbolagen och distributörerna en funktion av yttersta vikt. I och med utbredningen av webbaserade fildelningsplattformer har detta monopol för första gången brutits, och skivbolagens fyrkantighet har hämmat dem från att kontrollera spridningen av musik via internet och därför behövs polisiära och rättsliga åtgärder. Det är i ljuset av detta som åtalet mot personerna kopplade till Pirate Bay sker, och inte i upphovsmännens intresse.

Som jag klargjorde i textens inledning är det av mindre vikt huruvida det är rätt att sprida upphovsrättskyddad musik eller inte. Men vad som är av högsta relevans är att den ”upphovsrättskyddade musiken” företräds av Ifpi, och detta av främst två anledningar. För det första är det kapitalet och inte upphovsmännen som drar Pirate Bay inför rätta. Eftersom skivbolagen äger sina artisters inspelningar är det i bolagens intresse som repressalierna mot fildelarna sker. Det är få av de berörda artisterna som ens uttalat sitt stöd för jakten på nedladdarna, ty det för artisterna finns många fördelar med att deras musik sprids digitalt. För det andra är det endast skivbolag och artister knutna till Ifpi som kan ta del av ett eventuellt skadestånd vid fällande dom, eftersom denna organisation är målsägande. Detta betyder att de artister eller skivbolag som inte är anslutna till Ifpi, men vars musik olovligen blivit spriden via Pirate Bay, inte får ett öre för besväret. För att kunna få ersättning tvingas dessa oberoende artister och skivbolag att driva en egen rättsprocess, något som det säkerligen varken finns ekonomiskt kapital eller intresse för.

Med politisk ekonomi som teoretisk grund blir det alltså ganska tydligt att affären kring Pirate Bay, men även andra fildelningsmål som gäller musik, sker i kapitalets mer än upphovsmännens intresse. Tyvärr kommer detta sällan upp i den mediala debatten, utan där hörs för det mesta endast röster som inte avviker från marknadens diskurs. Vidare vill jag poängtera att processen mot Pirate Bay inrymmer fler dimensioner än endast spridning av musik, vilka jag i denna text inte tagit hänsyn till på grund av brist på tid och ork. Jag vill avslutningsvis tacka alla som någon gång köpt eller laddat ned min musik för visad uppskattning.

Det var en lärorik kväll ikväll, detta bör understrykas. Jag vet inte riktigt vad som var felet med mig men säkert är att min utstyrsel (eller min person) och lokalen jag vistades i inte var kompatibla. Låt mig berätta mer ingående vad som hände.

Jag var bjuden på en fest som en polares systrar hade, och då jag inte var upplagd för riktigt partajande dröjde jag in i det sista för att lämna mitt hem. Jag hällde en mycket liten andel whisky i en flaska (som sedan visade sig endast räcka till ett glas) och begav bort mot festen. Väl där träffade jag på känt och okänt folk och satte mig ner för att prata strunt och allvar med de som jag kände. Efter en kort stund mobiliserade de flesta sig bort från lokalen, in till mer organiserade diskotek. Min umgängeskrets hade svårt att bestämma sig var vi skulle landa men efter en förlorad omröstning hamnade jag och dem på ett ställe som heter Grace, och ligger i stadskärnan i Växjö.

Jag betalade de avsevärt dyra 100 kronorna som inträdet kostar (tänk på att inträdet kostar mer än vad en städerska eller likvärdig arbetare får ut i handen efter en arbetad timme), fick en stämpel på höger handled och gick in till stället. Regelrätt hängde jag av mig vinterjackan och begav mig in mot dansgolvet för att se om jag träffade på fler kända ansikten och, om tillfället gav sig, kunde dricka en öl och njuta av den stillsamma kvällen. Jag hade varit inne på stället mellan 25-35 sekunder innan jag blev stoppad av en vakt som med en rak och sansad ton sa till mig: ”Du måste ta av dig ytterkläderna och kepsen.” Oförstående och rent utav chockad av situationen granskade jag min utstyrsel och kunde visserligen hitta en gubbkeps på mitt rakade huvud men inga ytterkläder. Förutom mina underkläder och ett par halvbaggiga jeans, hade jag på mig ett par Adidas Superstars, en rutig skjorta, en svart kavaj och en svartvit Palestinasjal. Jag försökte att inte låta dum när jag frågade vakten: ”Vad menar du med ytterkläder?” – jag hade ju hängt av mig vinterjackan. Vakten började bli irriterad och upprepade att jag var tvungen att ta av mig ytterkläderna för att få vara inne på Grace, som för övrigt spelade en kommersiell variant av techno på det stora dansgolvet. Jag blev själv irriterad då, när jag såg mig omkring, såg en massa folk med kavaj (men utan Palestinasjal) som inte blev tillsagda för sina kläder. Eftersom jag inte klär av mig på beställning valde jag att hämta ut min jacka och lämna stället. Då mitt sällskap stannade kvar på diskoteket, blev det en kall och ensam promenad hem till Vintervägen för min del. För Grace blev det en lönsam affär; jag var inne i mindre än en minut och betalade fullpris (i skrivande stund är stämpeln på min handled fortfarande fuktig).

Som utbytesstudent i Managua brukade jag kommentera de djupa samhällsklyftorna, i det en gång socialistiska landet, genom att säga att skillnaderna mellan Nicaragua och Sverige är att det i förstnämnda landet är en omöjlighet att den övre medelklassen delar samma nöjeslokal som folk från arbetarklassen. Detta är delvis sant, men min jämförelse visar på ett orättfärdigt förskönande av det industrialiserade samhället. I ett industrialiserat land som Sverige kan skillnaderna ses även inom klasserna; du behöver inte tillhöra en lägre ekonomisk samhällsklass för att bli nedvärderad, det räcker med att du väljer fel utstyrsel och identifierar dig med fel värderingar. De normer som befäster samhällets struktur kanske är ännu starkare här än i de länder som vi associerar med trångsynthet och auktoritarism. Skillnaden är att inramningen för hur man får och inte får vara är tydligare i auktoritära stater eftersom normen där är explicit. Här internaliserar vi de dominanta klassernas ideologi och gör den till vår egen, och i vår tro att vi är fria förstärker och reproducerar vi den rådande normen. Den som bryter normen riskerar repressalier i form av utanförskap. Kvällens incident är ett exempel på detta.

Jag bör slutligen tillägga att en liknande incident inträffade för ett par år sedan i Montevideo. Skillnaden ligger i att hela vårt sällskap lämnade diskoteket den gången. Detta gjorde att krogpersonalen blev synligt nervösa när de såg ca tio personer lämna deras sylta.

Det var onekligen en lärorik kväll ikväll.